Nya krig kräver nya regler (Disputation: juris kandidat Johanna Friman, 24.4.2015, folkrätt)

Den gällande folkrättsliga våldsregleringen skapades i samband med FN-stadgan år 1945. Friman anser, att det tydligt framgår i denna att den nya folkrättsliga regleringen skulle byggas på en grund av kollektiv säkerhet. Under Förenta Nationernas regim skulle det kollektiva säkerhetssystemet därmed utgöra det huvudsakliga och primära undantaget från det genomgripande förbudet mot hot om eller bruk av våld stipulerat i FN-stadgans artikel 2(4) och den individuella eller kollektiva försvarsrätten var menad att bli folkrättsligt tillämplig endast i ytterst sällsynta och extrema undantagsfall.

 

– Förenta Nationernas vision om ett pålitligt och effektivt kollektivt säkerhetssystem förverkligades dessvärre aldrig fullt ut, vilket innebar att självförsvarsrätten som stipulerad i FN-stadgans artikel 51 i praktiken blev den enda utvägen för stater att folkrättsenligt tillgripa våld i försvarssyfte, säger Friman.

 

Friman anser, att folkrättsliga försvarsbegreppet kräver revision för att ändamålsenligt kunna reglera moderna krig och väpnade konflikter.

– Den moderna självförsvarsrätten såsom stipulerad i FN-stadgans artikel 51 är klart oförmögen att effektivt tjäna det alltmer allvarliga och trängande försvarsbehovet i nutida krig och väpnade konflikter. En folkrättsligt reglerad rätt till avvärjande försvar i händelse av ett allvarligt och överhängande hot om ett väpnat angrepp skulle vid sidan av reaktivt självförsvar trygga både staters inviduella och kollektiva säkerhet och därigenom även internationell fred och säkerhet, säger Friman.

För att komplettera den nuvarande reaktiva försvarsrätten med en avvärjande försvarsrätt borde det folkrättsliga försvarsbegreppet omstruktureras genom en tudelning i reaktivt självförsvar och avvärjande nödförsvar. Härmed skulle den individuella eller kollektiva avvärjande försvarsrätten definieras och begränsas med en självständig normativ struktur som samtidigt är både tillräckligt närstående och tillräckligt fristående från den existerande reaktiva självförsvarsrätten.

– För att effektivt tjäna sitt syfte som motpart till den reaktiva självförsvarsrätten i händelse av ett väpnat angrepp torde denna avvärjande försvarsrätt omfatta både förutseende nödförsvar i händelse av ett hot om ett oundvikligt väpnat angrepp och förebyggande nödförsvar i händelse av ett hot om ett omedelbart väpnat angrepp, säger Friman.

Hon tilllägger att precis som tidigare vore individuellt eller kollektivt självförsvar folkrättsligt tillämpligt i händelse av ett väpnat angrepp men individuellt eller kollektivt nödförsvar skulle hädanefter bli folkrättsligt tillämpligt i händelse av ett allvarligt och överhängande hot om ett väpnat angrepp. Avvärjande nödförsvar såsom lanserat av denna avhandling skulle härmed utgöra en kompletterande ny försvarsrätt, utan någon förändring eller intrång i den moderna självförsvarsrätten.

– Eftersom både det genomgripande våldsförbudet och den existerande självförsvarsrätten är reglerade i FN-stadgan vore det önskvärt och ändamålsenligt att även den nya avvärjande nödförsvarsrätten skulle regleras folkrättsligt genom ett formellt tillägg till artikel 51 i enlighet med ändringsförfarandet stipulerat i FN-stadgans kapitel XVIII, säger Friman.

***

 

Fredagen 24.4.2015 klockan 12 disputerar juris kandidat Johanna Friman med avhandlingen ”The Dual Face of Defence – A Revision of the Concept of Defence in the Jus ad Bellum” inom ämnet folkrätt. Disputationen äger rum i Åbo universitet i auditoriet Calonia1 (Caloniankuja 3). Som opponent fungerar professor Claus Kreß från Universität zu Köln i Tyskland och som kustos professor Outi Korhonen.

Jur. kand Johanna Friman föddes år 1976 i Åbo och blev student år 1995 vid Katedralskolan i Åbo. Hon avlade juris kandidat-examen år 2004 vid Åbo universitet, där hon arbetar som doktorand.